Idag vaknade vi halv 7, men gick inte upp förrns 7. Så vart det full rulle, packa väskor, göra oss iordning, snygga till det på Robins rum och sånt.
Hans pappa körde oss till tåget, så vi var där kvart över 8, tåget skulle gå halv 9. Gud vad jag grät, jag kunde inte sluta. Sen kom tåget och jag kunde inte se Robin försvinna, det gjorde så ont i mig. Jag vet ju att vi kommer att ses under helgerna, men inte nu i början, han får sin första permis till jul förhoppningsvis. Hur ska jag klara mig så länge utan honom?

Igår målade han av mig, jag har velat det i över ett år, men vi har inte tagit oss tiden till det eftersom det tar ett tag. Men igår gjorde han det, och jag är så nöjd. Bilden är jättefin, lite Titanic inspirerad, och jättebra!

Jag undrar hur mycket tårar det finns egentligen? Jag kan inte ens tänka på honom utan att börja gråta, jag hoppas det här året ska gå så jävla fort! Iallafall dom första två månaderna så jag kan få mysa i en varm famn igen. Jag saknar det redan, det här kommer inte funka. Jag är ett jävla vrak utan dig <3