Saknad
Jag erkänner.
Jag saknar dej. Jag saknade dej oerhört mycket.
Jag visste inte att det skulle bli så. Men du har fastnat i min själ.
Du var den första jag älskade på riktigt.
Undrar vad som hade hänt om jag sagt ja? Den dagen. 24 mars.
Jag tror det var då våra liv tog vändningen.
Jag tror det var då jag kände kärlek tillbaka för första gången. Jag tror det var då du förstod att hur mycket du hade kämpat så var det kanske förjäves och du svek mej.
Men sveket hade inte behövt komma. Du hade kunnat kämpa vidare. Du visste att jag skulle finnas för dej, kankse inte på samma sätt som vi ville, men endå finnas. Nu har du försvunnit från mej och jag saknar dej.
Som du sa den kvällen i April. Då du lämnade mej förgott. Att du alltod skulle älska mej och det skulle bli du och jag. I framtiden. Du visste det. För vår kärlek till varandra kan inte dö. Det går inte. Det tror inte jag heller. Men skulle du knacka på min dörr i morgon skulle jag få säga nej en gång till, se dej krossas igen, det skulle jag inte klara av. För nu tillhör mitt hjärta inte bara dej.
Det är så svårt. Jag vet aldrig vad jag ska göra när jag hör från dej. Jag blir glad och varm innombords, o jag skäms för det.
Varför är kärlek så svårt?
Antingen får man ta tag i saken och förklara detta helt enkelt för personen. Eller så får man göra det svåraste, att glömma personen helt enkelt. Slänga allt som har med personen att göra, eller påminner om personen.
Och kanske tillslut, när man är mogen för det, hitta en ny.
Hoppas det går bra för dig!
Kramar Louise
Jo, men Louise. Så här är det, att han jag skrev om har jag itne haft någon kontakt med p åsnart ett år. jag har inget här hemma som påminner om honom heller. Och jag har sedan 6 månader tillbaka en pojkvän jag älskar otroligt mycket. Men han jag saknar hade jag en vänskap med som jag inte kan få av någon annan, det är den vänskapen jag saknar. Men det enda jag tror jag kan göra är att överkomma saknaden på något svårt sätt.
