Mamma sa precis att vi skulle avliva min katt. Skorpan. Jag har haft henne sen jag var 4 år. O det är iår 14 långa år med henne.
Jag kommer inte klara av att hon försvinner.
Hon har sovit i min säng sen dag 1. Jag kan iten sova utan henne, jag somnar till hennes andetag. Jag käner hur hon sover intill mej om nätterna, det gör mej lugn.

Hon får inte försvinna! Jag vill iten det! :'(
Det är dessutom JAG som ska bestämma hennes dödsdag. Ofta det går?
Jag är helt förstörd nu.  Jag älskar min katt. Hon är så klok.

När hennes bror Kasper ocm även han var min katt skulle avlivas fick jag inget veta förräns dom ringde till oss och påminde "mej om tiden för att avliva eran katt" Då fanns Skorpan där och tröstade mej, hon förstod att jag var ledsen.
Hon ligger brevid mej just nu helt omedvetande om vad jag skriver eller hennes framtid som vilar i mina händer.  Åh! hon är så fin! Jag komemr inte klara av att se henne död.

Och jag vet att så fort vi avlivar henne kommer våran andra katt oxå försvinna. För Hon är igentligen min brors, men vi passar henne, (har gjort det de senaste 8 åren) för att hans fru är tål inte katter coh föra tt våra katter skulle "leka" med varandra. Men mamma vill inte ha henne kvar i onödan, så om min bror inte vill ha henne tillbaka så avlivar vi henne ocå. Så jag kan förlora båda mina älsklingsdjur p åsamma vecka om jag har otur.

Och för att göra allt värre så har Robin o hans familjs ena hund precis blivit avlivad. Jag älskadeden hunden, och jag har inte hunnit sörja henne klart än, o då händer det här. 
Fan.