Jag kommer ihåg den gamla goda tiden när man var barn. Ingen kunde göra illa en. Man bara var. Det fanns inget som hette glädje, inget som kallades sorg.

Vart tog de glada studerna vägen när man sprang omkring på gräsmatan på sina bara fötter och lekte med en kompis? Hur kan man bara glida ifrån varandra? Hur kan man lära sej att hata. Tillåta sej att känna smärta, sorg?

När gamlingar säger att det var bättre förr, kan jag hålla med dom. Jag hade det mycket bättre förr. Då, innan skolan började. Innan allt började. Innan man fick ta ansvar. Innan allt hände.

Innan allt hände var varje dag den samma. Man vaknade, var glad, gjorde det man ville. Det fanns inga konsekvenser. Det var inget andra pratade om som man inte förstod. Man sa vad man kände för att säga. Vad kunde man annars göra? Ljuga har man nog alltid gjort. Utan att veta om det. Utan att det var någon fara.

Idag måste man tänka på allt som händer. Allt som man gör. Det finns ingen tid för att leka med sina kompisar längre. Det är höga krav vart man än går. Allt man tänker på kommer fram. Man har itne ens sagt något om sina tankar. Ändå vet alla allt om vad som händer. 

Gräsmattan är idag bara ett minne blott. Över det minnet finns helvetet. Det som gjortde att hela världen ändrades. Hur ska man förklara det för andra om man själv inte förstår? Jag vet inte allt som händer mej. Det bara händer. Begär inte saker av varandra som ni inte kan fixa själva, vi orkar inte det längre. Många vill tillbaka. Jag vill tillbaka. 
Jag vill vara den jag var som barn. Utan kärlek. Ingen smärta. Ingen sorg.
Det kommer aldrig att återvända.